Kom precis hem efter en fantastisk middag hemma hos Carrie och Dave. Det bjöds på årets första grillning efter en fantastiskt fin dag här i Cork. Hade min fjärde tenta igår och bestämde mig för att vara helt ledig från allt plugg idag. Spenderade hela eftermiddagen i parken och det bränner lite på kinderna efter några timmar i solen.

 

Nattade Rebecca efter maten och blev lite sorgsen i ögat när jag insåg att jag inte kommer träffa henne på väldigt länge. Min stora tjej. Det är helt otroligt vilken viktig plats hon har i mitt hjärta. Nu är Harvey nästan lika gammal som Rebecca var när jag träffade henne första gången. Den stora tjejen fyllde 5 förra veckan!

 

Ångesten börjar komma krypande på riktigt nu. Det är mindre än 2 veckor kvar. Vart tog det här året vägen? Det gick alldeles för fort. Men jag ångrar ingenting. 

 

Men det gör förbannat ont just nu. Det skär i hjärtat över att jag måste lämna något som är så bra och har så mycket potential. För första gången i mitt liv är jag i ett förhållande av balans. Jag är lycklig, glad och så tillfreds med mitt liv. 

 

Det känns fruktansvärt fel att bryta upp någonting bra.

 

Jag är så otroligt trött. Dagarna bara flyter förbi med samma rutin varje dag. Spenderar hela dagarna på biblioteket, äter lunch med gänget vid två, går hem vid åtta, lagar mat och sedan stup i säng. Samma procedur om och om igen. Har skrivit 3 tentor nu och har en stor tenta på måndag i Property Law. 

 

Det är absolut inte mitt starkaste ämne så jag jobbar riktigt hårt just nu. Tankarna fylls av Adverse Possession, Easements, Succession Law och massa olika Acts och Statutes. Equity... Please save me. 

 

Det är 18 dagar kvar nu tills jag kommer hem. Just nu gör det så fruktansvärt ont i hjärtat när jag tänker på det. Åt lunch med Garrett idag och började nästan böla när jag insåg att vi inte kommer äta lunch tillsammans varje dag längre efter den 30:e Maj. Det är helt fantastiskt vilka fina vänner jag har hittat här, de är guld värda.

 

Förhoppningsvis kan jag åka och hälsa på honom i Bryssel i sommar! Min bästa, bästa Garrett. Är så glad att han inte läser min blogg, för då skulle hans amerikanska ego fullkomligt explodera.

 

Men det är klart. Jag kommer ju träffa alla mina älsklingar i final year och då bor vi tillsammans allihop! Det kommer bli helt galet. Jag längtar hur mycket som helst. Vi kommer ha ett enda stort Philosoph-hus tillsammans.

 

Regnet öser ner här i Cork. Sommaren känns riktigt långt borta. Jag har nu skrivit 2 tentor och har 3 kvar. Kämpar på med EU-rätt för tillfället (när jag inte distraherar mig med andra saker - för det finns så mycket roligare saker än EU-rätt). Förutom det så längtar jag efter massor av saker ikväll.

 

Tänkte illustrera med en bildkavalkad.

 

 

 

 

 

 

 

Koncentrationen ligger på NOLL. Sitter och läser gamla blogg-inlägg och blir glad när jag inser att jag har mognat rejält under mina snart 3 år på Irland. Jag behöver kaffe om jag skall ta mig någonstans med min Commercial Law just nu. Har varit här sedan 8 imorse så det är nog dags för fika nu.

 

Åhh... fika-paus... Nu längtar jag lite efter Sverige. 4 veckor kvar!

 

Dagens ord från Urban Dictionary. Jag tyckte det passade på mig.

 

Passion - When you put more energy into something than is required to do it. It is more than just enthusiasm or excitement, passion is ambition that is materialized into action to put as much heart, mind body and soul into something as is possible.

Sitter och pluggar för fullt på bibblan. Det är bara 2 dagar kvar nu tills första tentan och början på en 4 veckor lång tenta-period. Jag är redan utmattad. Vill bara få de 3 första gjorda för sedan har jag ett litet uppehåll mellan nummer 4 och nummer 5. En uppehåll som dock kommer fyllas med ännu mer plugg...

 

Samtidigt som jag fokuserar stenhårt på vad som väntar kan jag inte låta bli att få lite ont i hjärtat när jag tänker på vad som också väntar mig efter den 3:e Juni. Timing. Min absolut värsta fiende i livet. Det gör så ont i hjärtat. Det slits ut och vrids om, gång på gång.

Hjärtesorg. Jag vet hur det känns.

Imorse vaknade jag av ett ryck. Salta tårar strömmade ur ögonvrån när jag vaknade upp från en av de mest obehagligaste drömmar jag har haft på väldigt länge. Sommar-Gotland, ångest och mycket känslor på en och samma gång. Det är som att min kropp vet att jag kommer hem om en månad och försöker förbereda mig på den chock som Gotland är associerat med.

 

Det kanske är svårt för många att förstå vilken enorm omställning Sverige och framförallt Gotland är för mig. Det känns ofta som att jag måste komprimera den jag egentligen är så fort jag kommer hem. Som att jag måste krypa in i ett litet skal och vara försiktig så att jag inte bränner broar. Helst av allt önskar jag att jag bara kunde njuta av att vara hemma. Men kulturkrockar är knepiga saker. 

 

I sommar vill jag bara njuta. Göra allt det där som jag älskar att göra hemma. Har en stark känsla av att det kommer vara den sista sommaren på Gotland på ett bra tag. Det kanske inte är värt att lida sin sista sommar hemma. 

 

Det verkar inte spela någon roll hur lång tid det går. Ångesten kommer tillbaka. Jävla ångest.

Sitter på biblioteket och "pluggar". Men känner mig fruktansvärt oproduktiv eftersom jag hela tiden hittar nya saker att titta på eller folk att skriva mejl till. Har varit här sedan klockan 11 och inte ens öppnat mitt dokument om Legal Professional Privilege än... Kanske dags att ta tag i saken nu...

 

Befinner mig i en liten bubbla för tillfället. Kan fortfarande inte riktigt förstå att jag ska flytta till New York i Augusti. Lämnar Irland den 3:e Juni och kommer inte tillbaka förrän i September 2014... Det ni. Det skär lite i hjärtat ska ni veta. Nu kommer Sverige bli min bas igen så fort jag ska åka "hem". Det är otroligt konstigt att ha ett "hem" i så många olika länder. Jag undrar vad dom kommer säga på Amerikanska Ambassaden i sommar när jag söker mitt Visum...

 

Min historia blir bara mer och mer komplicerad för varje år som går. 

 

Det är inte bara Irland som skär i hjärtat att lämna. Kommer inte träffa Carrie och barnen på lika lång tid och jag vet inte riktigt vad jag ska säga till Rebecca. Hon kommer vara sex och ett halvt år när jag kommer tillbaka. Stora tjejen!

 

Och mer då. Kärleken. För första gången känns det så lätt och så naturligt. För första gången är ingenting destruktivt och jag mår bra. Och så kommer två storstäder på varsin sida om jordklotet och separerar oss. 

 

Men det kommer bli bra. Jag kommer må bra. Och jag kommer älska NYC.

 

Men först ska jag skriva 5 tentor. Sedan tillbringa en underbar sommar i Sverige. Sedan kör vi. Som jag sa en gång när jag lämnade Sverige för gott; raka spåret mot framtiden. 

 

Håll i er nu.

 

I mitt sovrum hemma i Stenkumla på Gotland hänger en plansch ovanför min säng. Det är en av de där traditionella planscherna över Brooklyn Bridge in New York. Jag köpte den när jag var 15 år och tyckte den var en stor inspirationskälla för mig och representerade min framtid. En dag tänkte jag, en dag kommer jag att hamna där. Men för en 15-åring på Södervärnsskolan i Visby kändes New York som en annan planet och en framtid där rätt så avlägsen...

 

För några veckor sen annonserade den Juridiska Fakulteten här på UCC om att de hade vakanser på sitt Law International Programme. Det är den 4-åriga utbildningen för jurister på UCC, jag läser just nu bara den 3-åriga. Law International är ett litet program och det är oerhört tufft att komma in, men lyckas man så spenderar man sitt tredje år på något av UCC:s host-universities över hela världen. 

 

Jag ansökte, utan större hopp om att komma in och fick nyheten när jag var i London att jag blivit antagen till programmet. Igår var jag på intervju med två av professorerna som är ansvariga för programmet för att se vart var lämpligast för mig att åka nästa år. Konkurrensen var stenhård, men jag var hundra procent säker på vad som var mitt förstahandsval.

 

 

Intervjun gick jättebra. I smashed it. Två timmar senare damp det ner ett mail i inkorgen. "Congratulations, you have been offered a placement at Brooklyn Law School". 

 

I Augusti flyttar jag till New York. Det ni. 

Har en konstig känsla i magen. En känsla av att någonting stort lider mot sitt slut. Bokade min flygbiljett hem igår med blandade känslor. Den 3:e Juni landar jag i Sverige igen. Ringde mamma och berättade nyheten och hon blev såklart väldigt glad. Det är jag också, även om det markerar ett slut som jag inte vill ska komma. 

 

Jag har fått en väldigt stark egen plattform här i år med många nära och kära som flyger åt olika håll i sommar och nästa år. Det är en konstig och skrämmande känsla när jag tänker på hur lång tid det kommer ta tills jag träffar dem igen. 

 

Sov över hos Garrett igår. Jag kan inte sova själv längre så vi trängde ihop oss i hans pyttelilla säng. Kommer sakna honom nästa år. 

 

Och mer då?

 

Ja. Det onämnbara såklart. Det gör så ont när man inte är klar. Det vet jag om någon. När det tar slut för att det måste ta slut. För att man flyttar till två olika länder. När man behöver mer än vad man kan få. Men när hjärtat fortfarande vill stanna kvar. 

 

En gång till. Jag kanske borde ha lyssnat på kloka ord. Men jag har varit så glad. De senaste månaderna har markerat något nytt hos mig. Jag har känt mig tillsfreds, påväg och lycklig som bara den. Det var värt det. Hoppas jag. 

 

Allt vänds upp och ner. Igen och igen och igen. 

 

Så... Åkte till London förra helgen och umgicks med Linnea. Vi hade några helt fantastiska dagar i London town (och det var så skönt att träffa en av mina älsklingar igen). Vi hann med hur mycket som helst, alltifrån sightseeing till random cocktail barer och shopping.

 

Jag flög tillbaka supertidigt igår morse och medverkade på uttagningarna till The European Championships in Debating 2013 hela dagen igår. Och vet ni vad, jag knep till mig en plats som domare. Manchester Euros - bring it! 

 

Idag sken solen över Irland och det händer inte så superofta ska ni veta. Jag och John åkte därför ner till West Cork över dagen och myste i solen. Fabulous. Men nu måste jag läsa lite Commercial Law innan jag somnar av all frisk luft jag fått idag.

 

Hemkommen efter en helg i Dublin och ännu en debatt-tävling, den här gången på DCU. DCU var den sista tävlingen innan sommaren och jag måste erkänna att jag är lite sorgsen över att det här var sista gången jag åkte på tävling med många ur Philosoph-delegationen. Nästa år kommer det krylla av nykomlingar och jag kommer nästan att räknas som en veteran...

 

Regnet öser ner utanför. Det är svårt att tro att det är April. Jag sitter och pluggar och försöker tänka ut mina framtidsplaner. I den nära framtiden räknas London nästa helg då jag ska umgås som bara den med Linnea! I den långa framtiden undrar jag vad hjärtat och hjärnan vill och letar febrilt efter ledtrådar och svar.

 

Imorse i Dublin, det är ofta i Dublin jag får sådana här uppenbarelser, så insåg jag att jag måste ta makten över mitt liv. Det enda sättet för mig att uppnå allt jag vill och vara lycklig är genom att se till att jag själv har all makt och kontroll över att ta mig till målet. På sistone har jag känt mig lite nere över att livet känts rätt motigt och trögt. Det känns som att jag stått still och som att livet flygit förbi utanför.

 

Det är dags att ändra på det nu. Ta makten över era liv. Nu ska jag ta makten över mitt. Jag skall göra något jag inte vågat förut. Kasta mig ut i något okänt och se vart jag hamnar.

 

 

Hade pojkarna över på tre-rätters Påsk-middag igår med Monopol efteråt. Och vem vann? Jag såklart. Dock kan man nog ifrågasätta mina metoder en aning... Jag och John överträffade i alla fall alla våra förväntningar och maten blev superlyckad. Vinet flödade också såklart. Mycket lyckat.

Läser just nu Mrs Moneypennys "Careers Advice for Ambitious Women" och dricker vin i min säng. Har varit sängliggande hela dagen och kände mig så nere att jag var tvungen att lyxa till det med ett glas rött och ost. Dippar också grönsaker i Olw's Dillmix Dipp (som jag lyckades köpa i Paris förra månaden) samtidigt som soul strömmar ur högtalarna från Spotify.

 

Har åkt på världens förkylning. Men det kanske var dags, jag har inte varit sjuk på HELA vintern. Helt otroligt för att vara jag! Resultatet är dock att min energinivå är nere på absolut noll. Jag borde plugga. Eller åtminstone organisera mina studier. Men ikväll tar jag ledigt. 

 

Det är påsk den här helgen. Det kommer nog smyga mig obemärkt förbi, även om mamma skickade ett Glad Påsk meddelande imorse. Tänkte i alla fall försöka laga en påsk-middag på Söndag med John. Vi bjöd in Davy och Garrett. Vi får se hur det slutar, det kanske sluta fantastiskt eller i katastrof... Ni som känner mig väl vet vilket monster jag kan bara i köket. Jag är väldigt kritisk och dominant. 

 

Jag vet åtminstone om mina brister. Det är en start.

 

Bokade flygbiljetter till London idag. Åker dit om två veckor för att spendera en helg med Linnea! Längtar jättemycket. Det skall bli så skönt med ett break och naturligtvis längtar jag efter att träffa Linnea också. Innan dess är det DCU Open nästa helg och så kommer Noam Chomsky till UCC och föreläser på Torsdag (Philosoph bjöd in honom och vi är eld och lågor - vi sålde slut inom tre dagar!).